cyklistenemelie.blogg.se

Hej Bloggen! 

Livet i Colorado fortsätter att levera. Redan helgen efter Track Nationals väntade första MTB tävlingshelgen i Aspen och det var med skräckblandad förstjustning som jag ställde in mina inställningar på cykeln som Teamet ordnat och gav mig ut på första träningen, spänd och exalterad på vad som väntade. Det berodde på att mina erfarenheter av MTB eller att cykla i skogen är väldigt begränsade och dessutom finns det ingen skog här i Grand Junction, det är öken som gäller! Första träningen blev en chock, vi åkte upp mot The Monoments till Lunch Loops och averkade ett varv på den loop som hemmatävlingen skulle köras på veckan efter. Banan var extremt teknisk (för mig i alla fall) med flera svåra partier, stenar, drop och så vidare. Svårt att förklara men var verkligen något nytt för mig och det slutade med att jag fick leda cykeln på flera partier som kändes livsfarliga. Men det var så kul! Därför blev det en ganska stor besvikelse när första tävlingen blev inställd pågrund av snö. Ja, just precis snö, jag som har pratat om hur varmt det har varit, men så var det verkligen. Visserligen skulle tävlingen varit i Aspen, Snowmass som är en skidort och därför inte helt otänkbart men ändå?! Det var verkligen hånfullt när helgen i Grand Junction bjöd på sol och värme men kanske inte helt förgäves då jag fick tid för lite återhämtning efter Track Nationals och möjlighet att komma ikapp med skolan vilket verkligen behövdes efter att varit borta en vecka. Dessutom blev det väldigt bra träning. På söndagen tog vår tränare Brian med oss tjejer som kör MTB, till MTB spår vid 18rd utanför Fruita där det var grym cykling och bra teknikkröning. Vi hade riktigt roligt och jag fick slipa rejält på tekniken. En stig kändes helt surrealistisk, när delar av stigen var på ett väldigt högt,smalt och brant berg, lika brett som stigen men en helt otrolig vy över landskapet. Snacka om att känna att man cyklade på en smal tråd.

 

Efter det gick jag in i en ny vecka utvilad och i fas med skolan vilket kändes väldigt skönt. Skolan går väldigt bra ändå, trots att jag var orolig för hur det skulle gå med språk och ovana men allt flyter verkligen på. Det är dock mycket att göra, många timmar framför datorn och i vissa ämnen kan språket bli en nackdel men jag lyckas ändå ta mig runt det och få gjort alla arbeten. I vissa ämnen som t.ex matte kan jag ibland uppleva materialet som väldigt enkelt och ibland har vi avsnitt jag aldrig sätt eller jobbat med förut. I historia bygger stor del av arbetet på att läsa och analysera förstahandskällor vilket är lättare sagt en gjort när texterna är skrivna på 1500-talet och språket därefter. Och i engleska har vi mycket grammatik uppgifter och quizzes online. Men dem kurser jag upplever som mest intressanta är ändå Construction Materials och Construction Management vilket ju ändå är ganska bra med tanke på att det är mina huvudämnen. Där har vi mycket projektarbeten i grupp och individuellt. Just nu håller vi bland annat på med att designa och rita ett bostadhus för en familj som ska kunna bo i huset utan några resurser, elektricitet eller liknade i 4år. Vi har också ett projekt där vi startar ett företag( inte på riktigt) och påbörjar ett byggnadsprojekt där vi renoverar en bro i ett naturreservat område. 

 

Nästa tävling efter Snowmass skulle varit vår egen hemmatävling i Grand Junction och jag var verkligen taggad på att få tävla och jobba som volontär på downhill-tävlingen. Men så hände det igen, vädret var emot oss. På torsdagen öste regnet ner, bokstavligen, hela dagen. Det var hur mycket vatten som helst, vädret kan verkligen vara extremt här, och våra coacher var tvungna att ställa in helgen. Först tyckte jag det var konstigt att ta beslutet så tidigt men skulle senare komma att förstå varför dem ändå tog det beslutet.

Helgen planerades om med annan träning. På lördagen blev det lite intervaller på landsväg, vilket kändes ovant efter all terrängcykling samt fika på stan med en kompis. På söndagen var den något molningt när Brian även den här helgen tog med oss tre tjejer till Kokapeli ( ett jättefint område med grymma MTB stigar). Vi hade kört i ungefär 1,5h när det som inte fick hända, hände. Natalia kraschade riktigt illa, jag vet inte riktigt hur det gick till för jag var något bakom henne och hade fullt upp med att hålla tungan rätt i mun och hålla mig kvar på cykeln, Men när vi kom fram till henne låg ut helt hjälplös mitt på stigen och det såg det såg väldigt otäckt ut då hon slagit i huvudet och hade ett stort hack som det blödde kraftigt ifrån. Vi två andra tjejer var helt chockade men vår coach Brian agerade verkligen proffsigt och tog kontroll över situationen. Jag och Zoey började ta oss bort till Bilen med Natalias cykel när det började ösregna från ingenstans, himlen bara öppnade sig. Och på mindre än 5 minuter var allting en stor lerpöl, omöjlig att cykla i. Det fick mig verkligen att förstå varför helgens tävling hade blivit inställd. Cykeln körde liksom fast i leran och hjulen kunde omöjligt rotera. Detta gjorde att vi tillslut fick bära cyklarna till Brians truck. En upplevelse i sig, men tillslut kom vi hem och Natalia till en läkare som gjorde bedömningen att hon behövde sy sitt sår. Men hon mår bra nu så det slutade ändå på bästa sätt!

 

Efter två helger med inställda tävlingar var jag verkligen supertaggad på att få starta min första MTB-tävling. I helgen var vi i Angel Fire, New Mexico som var en jättefin skidort på 3000 metershöjd. Och det var en chock för kroppen, dels höjden men också att tempraturen bara var runt 0 första tävlingsmorgonen, Har verkligen börjat vänja mig vid Colorados sommarvärme. På lördagen var det XC en väldigt kuperad bana, först med en klättring upp för skidberget sedan ner och det 3 varv för Womens A som jag tävlade i. Jag var så taggad och ville verkligen prestera. Men gick väl inte riktigt som jag tänkt mig. Redan ganska tidigt i loppet kände jag av höjden och fick astma lik andning. Astma är nägot jag brukar ha problem med vanligtvis men det blev så himla extremt när även höjden begränsade min andning. Jag fick lite smått panik och andningen spårade verkligen ur. Började bli yr och tappade fokus helt.Vilket gjorde det farligt på den tekniska stigen. Fick tillslut stanna helt och försöka lugna ner mig gick väl inte så bra när jag blev ännu mer stressad över att tappa tid och placeringar. Tjejerna som passerade var väldigt omtänksama ville stanna och hjälpa mig men jag kände mig bara dum och bad dem forsätta sin tävling. Det är väldigt fint ändå att avbryta sin tävling för att hjälpa en motståndare och det uppskattade jag verkligen. Tillslut gav jag upp och fortsätte med anstängd andning, stressad över den tid jag tappat. Det dröjde inte länge innan jag var där igen och fick stanna till och lugna ner mig själv och min andning. Det är svårt att förklara, men just i stundens hetta är det verkligen på liv och död och det värsta som kan hända är att behöva stanna och tappa tid. Nu började även killarna passera och  dem var lika schyssta, ville hjälpa till, men jag kände mig mest dum i situationen. Tillslut fick jag se mig besegrad av astman och först då kunde jag lugna ner mig och få andningen under kontroll igen. Efter ett bra tag tog jag mig lugnt upp för berget för att sedan påbörja downhill körningen och avbryta tävlingen väl nere. Mina coacher var lite oroliga men så fort dem märkte att jag var ok bad dem mig att rulla tillbaka till boendet, duscha och äta. Att bryta den första tävlingen kändes verkligen hemskt och jag var väldigt besviken på mig själv. Först senare efter lite uppmuntran från en god vän bestämde jag mig ändå för att släppa det, jag kunde omöjligt påverkat situationen och det gjorde faktiskt ingenting. Under eftermiddagen var det pluggstuga och återhämtning och först framemot kvällen tog vi oss tillbaka upp i skidbacken för att heja på downhill cyklisterna. 

På söndagen var det något varmare, men framför allt kände jag mig något varmare i kläderna! Short Track var det som gällde och 5 varv skulle averkas på banan. Jag var visserligen nervös men mest för hur det skulle gå med astman. Dock har taktiken annorlunda, att bara köra min tävling ovasett dem andra och vad som hände i tävlingen. Efter en ordentlig uppvärmning kände jag mig redo för start. Precis som dagen innan gick det snabbt i starten, men jag valde att släppa av och inte följa som jag gjort dagen innan. Istället gick jag ut i min egen fart för inte chockstarta kroppen. Efter första varvet kände jag att jag kunde ta in på tjejerna framför mig och började att plocka några placeringar. Flera tjejer som gått hårt ut i början tappade och jag knaprade in. Mest förvånad var jag nog över att jag inte tappade alls mycket på de mer tekniska partierna. Om jag ska erkänna vet jag faktiskt inte exakt min placeirng, men det känns inte så viktigt. Jag kunde köra mitt lopp som jag ville utan missöden och jag kände mig säkrare på cykeln än någonsin. Men jag tror att jag blev runt 10/12 kanske av dem knappt 20 startande vilket jag är grymt nöjd över. En lyckad helg helt enkelt!

Nu väntar MTB Nationals i West Virginia som går av stapeln fredag,lördag,söndag nästa vecka. Jag är så sjukt taggad, men också nervös!! Vi är 8 cyklister som kommer representera skolan och det ska bli så spännande att se vad vi kan göra. Det blir sista tävlingen för säsongen, sen väntar en period med vila och besök från Sverige! 

Slänger in lite bilder.

Hörs snart igen!